Petra (Maratonbloggen) skrev ett inlägg som träffade rätt i hjärtat.
Som (kanske) fler borde fundera över (?) Varför springer ni?
När jag började springa för snart 4 år sedan, hade jag inga tankar om att persa på milen. Eller att jag skulle försöka mig på en halvmara. Ska jag vara ärlig började jag springa ”bara” för att jag behövde röra på mig och att det var ”lättillgängligt”. Inte för att jag verkligen tyckte om att springa.
Någonstans på vägen förändrades något.
Efter drygt ett år lämnade jag asfalten och gav mig ut skogen. Plötsligt kom jag på mig själv att l.ä.n.g.t.a. efter mina löppass. Att njuta av omgivningarna!
Jag kan fortfarande säga (med hatkärlek i rösten) att det är härligt med ett tufft intervallpass, men det är inte där jag lägger fokus. Under 2014 har jag bara varit med på ”Kretsloppet Borås”, vilket var en tävling via min arbetsgivare. I övrigt har jag inte sprungit en enda tävling! Istället har jag tassat runt på stigar, gått upp på höjder/berg, klafsat genom lera och blivit nojig över en och annan möjlig björn bakom krönet….! Såååå värt! 🙂
När jag springer för att jag tycker det är roligt; inte för att jag måste.
Utan krav! Då hittar jag löparglädjen!
Foto: Susanna Gehlin
Rund är också en form - Trail & Träning 
Själv slog jag rekord i antalet tävlingar i år, har aldrig sprungit så många som just i år. Lidingöloppet blev min näst sista tävling för året, och det var efter det loppet som jag själv kände att, nä nu är det slut med att jaga tider och rekord! Tröttnat på extremt dyra lopp och fantastiskt mycket människor som aldrig kan hålla till höger… 🙂
Jag har i och för sig anmält mig redan till ett lopp nästa år, men i stort kommer nästa år handla om att jaga upplevelser i stället. Loppet jag anmält mig till är för övrigt AXA Fjällmaraton, så det kommer ju faktiskt att bli en upplevelse mer än en tävling.
Sen får man ju se vad som händer i framtiden, kanske ändrar mig igen, men just nu vill jag bara njuta! 😀
Löpning är terapi för mig. Jag hinner tänka när jag springer, kreativiteten flödar och jag där det där andrummet som jag inte riktigt får annars i vardagen.
Jag började springa när jag bodde i storstan, Helsingfors, och då njöt jag av att springa och hitta nya fina ställen varje gång. Upptäckarglädje med springglädje minsann. Sen flyttade vi långt bort och till landet och min spring-glädje fick sig en ordentlig törn. Det var inte ett dugg roligt att springa. Det var öppna landskap, bara åkrar, mörkt och ensamt. Och där dog min löparglädje. Jag har hittat lite av den igen men inte alls i samma volym som tidigare. Jag kan tänka mig att hitta den igen ifall jag skulle hitta fina skogstigar att löpa i, som du. Vissa fina solskensdagar kan jag hitta den där riktiga glädjen igen men rätt sällan ändå. Det är ju skönt i sig att löpa varje gång, kroppen är ju lycklig i sig. Försöker ta mig med bil ibland till andra vyer och då är både kropp och hjärna lycklig men jag vill oftast att det ska vara enkelt att löpa, att bara snöra skorna vid ytterdörren och springa iväg. Blir för komplicerat att ta bil och planera in rutter osv.
När jag började var det på grund av en vadslagning och jag ångrade mig ungefär i samma sekund som jag gått med på vadet. Första tiden undrade jag vad tusan jag höll på med, tänkte att det här var verkligen inte min grej, så fort loppet är avklarat håller jag mig till Friskis. Men plötsligt drev fötterna mig från asfalten ut på stigar, klippor och ängar och så fort jag kommer ut i terrängen är det ren njutning!
Vinterpassen som körs på asfalt längs den upplysta cykelvägen bara för att hålla konditionen igång, de är verkligen inte roliga, men jag avverkar dem för att kroppen ska orka med njutrundorna i skogen när det är ljust 🙂
Nu när det är ganska precis 36 år sen jag började springa i klubb jag kan väl konstatera att det är ett sätt att leva för mig. De säsonger jag vill tävla en massa gör jag det, andra säsonger lufsar jag mest runt. Det är ju för mig själv jag gör det och ingen annan så då gör jag det som ger mig mest glädje för stunden. Det är en fritidsaktivitet så det finns inga måsten, svårare än så är det inte.
Ja det är så viktigt att hitta tillbaka till njutningen ibland!! Utan krav…
Jag känner verkligen att jag kommit tillbaka till den där jrablösheten eget den här låååånga skadan. Innan ryggen pajade var det mycket krav och press. Och jag hade börjat bäva för varje pass! Inte så bra.
KRAAAM!
Amen. Skönt att ha dej här i bloggsfären!
Kram!
Krav är ett sätt att döda det mesta på! Efter snart 30 år med löpning kan jag nog säga att för mig är det en livsstil. 🙂 Och jag utesluter inte dte ena för det andra men allt beror på var man är just nu i livet. Som det mesta. 🙂 Ibland vill man ha det tufft och ”prestera”. Ibland vill man bara vara och leva planlöst. 🙂
KRAM
Härligt! Vet du – du förmedlar verkligen löparglädjen via dina inlägg!
Själv springer jag eftersom det innebär för mig personligen enadera egentid eller social samvaro med vänner. Hur som handlar det om rekreation och må-bra känsla.
Jag har lite hatkärlek till löpning! Jag kan verkligen längta att springa, känner riktigt hur det känns och hur jag andas in luften och hur jag verkligen behöver komma ut och sprattla av mig! Andra gånger så kan jag känna hur fruktansvärt jobbigt det är att springa (om jag tänker efter, på riktigt) hur tung jag är i kroppen….usch vilken dålig känsla och väldigt negativt hahaha…:))
Kloka du. Ibland kan jag känna att det blir lite för mycket press på att bli snabbare, att springa lopp o.s.v, precis som om en inte skulle vara löpare om en inte gör det. Jag mår ju egentligen som allra bäst när jag bara ”lullar” på utan att fokusera så mycket på hur fort det går.
Även om jag inte gillar löpning, så kan jag förstå känslan. Jag rider så jag jämför lite med hur mycket man kan längta efter en galopp i skogen 🙂
Krav är ett säkert sätt att döda glädjen. Dock tycker jag det är kul att springa lopp också. För folkfesten och glädjen. Sätter ofta inga höga mål utan springer efter känslan för dagen!
Jag började på samma sätt, behövde hitta en motionsform och med små barn är löpning ett bra alternativ. Men det dröjde inte länge förrän jag var fast! Hade anmält mig till Vårruset på 5 km bara för att ha ett mål så jag verkligen skulle komma igång och springa och där upptäckte jag att jag ÄLSKADE att springa lopp. 🙂