Tips! Upp till 40% Rea!

Barndoms-aktiviteter på nytt!

En del av er vet säkert att jag red i unga yngre år.
När jag fick barnen kändes det inte som att jag hade tiden längre, så det blev lagt på is. Sedan började äldsta sonen ”tjata” om ridning vid ca 6 års ålder. Jag tänkte att det kanske var en ”övergående” fas. Han brukar vara rätt bra på att pröva allt och helst lite till…

 

Men han fortsatte uttala sitt önskemål om hästar och ridning så i höstas, fick han ”prova-på-lektioner” i födelsedagspresent. 
Han fastnade. ”Såklart”. Han är en känslo- och djurmänniska utan dessa like och har alltid varit! Nu i sommar har jag äntligen fått tummen ur, så nu kommer vi rida tillsammans framöver. Första lektionen var igår. Det är ju LIIITE som att lära sig cykla. Grunderna sitter i ryggmärken, trots 10-12 års uppehåll. Däremot får man finslipa detaljerna. För att inte prata om ”ridmuskulaturen”. Och konditionen!!!
.

Jag kan ju meddela alla ni som tror att man ”åker häst”. Det gör man ju… NOT SO MUCH!
Efter 4-5 varv på ridbanan igår flåsade jag som en älg. Konditonen från löpningen, har jag uppenbarligen ingen som helst nytta av… Haha! Däremot kanske jag förhoppningsvis kan använda bålstyrkan jag får från ridningen (för den blir grym!) i löpningen sedan.

Behöver jag säga att jag har träningsvärk i rumpa, lår och vader idag? Nej, tänkte väl det? Stel..!!

Har ni någon idrott/aktivitet från barndomen som ni önskar att ni kunde börja med igen?
Eller som ni kanske redan HAR börjar med?

Är ni sugna på Axa Fjällmaraton?

Den 10 augusti går trailloppens traillopp av stapeln!
Axa Fjällmaraton 2013. Jag ska (tyvärr) inte vara med själv, men här ett tips till er som inte hann få en plats (för de tog slut på några timmar efter att anmälan öppnade). Ni kan vinna en plats —> här! 

Foto: Axa Fjällmaraton

Underbara ni – Ni är ju bara bäst!

Tack snälla ni; för alla fina kommentarer, ord, peppningar och kramar! De värmer! ♥
Jag har de absolut bästa blogg-läsarna /-vännerna. (Men det visste jag ju redan)!

.

 

Lerum Vildmark -Error, Error, Error…

Error 1.
Jag gick ut alldeles för hårt! Alla sprang förbi mig och istället för att lugna ner tempot, till MITT tempo, försökte jag hänga på.

Error 2.
Fick kramp i diafragman efter ca 3-4 km. Helvete också! Ont, ont, ont att springa. Som tur vad släppte det efter ytterligare någon halv km…

Error 3.
När jag kom fram till korsningen där 18 km gick rakt fram och 10,6 km-banan svängde av, hade jag STORA funderingar på att ta den korta banan istället. Men ni vet kanske hur jag är; envisheten. Ibland bra. Ibland, not so much.

”Äh, klart det går. Känslan av tunga, tunga ben och smärtande lungor går över! Såklart!”
Inte ”såklart” visade det sig… Vid 7 km undrade jag varför jag hade fortsatt rakt fram!? Vid 8,5 km var jag nära att börja gråta. Slit, slit, slit. Jag gick mer än jag sprang och var såå arg på mig själv. Arg på min kropp, för att den inte lyssnade på huvudet som vill SÅ MYCKET MER! Spring för helvete, spring!! Värsta känslan EVER.

Vid vätskekontrollen längst bort (ca 9 km) fick jag vätska och sedan var det grusväg i ca 1,5-2 km. Där gick det något (men inte mycket) bättre. Inte lika fysiskt krävande. Men fortfarande samma ”stock-liknande” känsla i benen. Vid 11 km bar det av in i skogen igen. Inga krafter kvar. ALLS! Snubblade massor, men ramlade som tur var inte. Framme vid nästa funktionär (ca 12 km) frågade hon om jag ville bryta.

”BRYTA??? Skojar hon? Aldrig i livet!” tänkte mitt envisa pannben.
Så jag fortsatte. Joggade, gick, joggade, gick. En km senare (vid sista vätskekontrollen) vad jag sekunder från att kräkas. Jag fick ingen luft, musklerna i benen ömmade för varje steg. Helt, fullständigt kraftlös!

”- Du kanske kan gå sista biten?” föreslog en av funktionärerna (som såg hur ogärna jag ville ge upp). Men jag insåg; det går inte. Jag kan inte må så här i 5 km till… Jag orkade vid det här skedet inte jogga. KNAPPT gå heller för den delen.

Pannben och envishet kan bara ta en så långt.
Och efter att ha kört på ren vilja i princip 8 km, så är jag så här i efterhand ändå nöjd med de 13 km kroppen bar mig. Jag inser att jag gjorde rätt i att bryta! Att tvinga kroppen hade inte varit värt det. Efter den korta (för så uppfattades den i bil) färden tillbaka till målområdet, gick jag och anmälde DNF och sedan bröt jag ihop och grät hela vägen till bilen. Och grät hela vägen hem. Sååå oerhört besviken på mig själv och min kropp!! Frustrerade till tusen….!!!

Jag är inte tävlingsmänniska i den bemärkelsen att jag har ont av att jag är långsammare än andra.
Däremot är jag (uppenbarligen) en tävlingsmänniska när det gäller att klara av de mål jag sätter för mig själv.

Att ge upp satt jäkligt långt inne… Jag kommer förhoppningsvis släppa detta och hoppas på bättre lopp framöver. Revansch Risveden 17,7 km, den 15 september? I hope so!

Fy f***n för tävlingsnerver!

Vad kan man göra för att hantera sin tävlingsnervositet?
Jag har alltid varit sådan här. När jag var yngre och tävlade lite i lokala dressyr- och hopptävlingar var jag så nervös att jag mådde illa innan jag gick in på banan! Det är fortfarande likadant. Det är ju bara INNAN. När man väl kommer dit och starten går så känns det (ok, bara nästan) som vilket löppass som helst!
.

Ikväll har jag;
* Laddat min telefon
* Laddat min gps-klocka
* Köpt lite bars, som jag kan äta innan/under/efter loppet.
* Tvättat träningskläderna
* Klippt tånaglarna (Dålig erfarenhet från Risveden, där jag inte tänkte på det).
* Köpt vaselin
* Druckit mycket vatten
* Ätit mycket hela veckan. (Känner mig smått ”plufsig”. Vet inte om det beror på avsaknaden av träning?)
* Och, som sagt, vilat.

.
Men ändå; nervös, nervös och lite mer nervös!
”Är huvudet dumt får kroppen lida”, är de ord som kommer upp i huvudet just nu. Haha! Jag kommer förmodligen sova dåligt inatt. Och imorgon bitti blir det toalett-marathon i ett par timmar innan jag åker. Been there, done that…

 Vad ska man göra för att inte stressa upp sig? Har ni några bra knep?

 

8 sanningar om mig!

I brist på träning (pga veckovilan) får ni veta lite annat om mig så länge.

1…Jag är en drömmare/känlsomänniska.
Jag kan nog ofta uppfattas som ganska öppen och excentrisk, men innerst inne är jag en riktig ”funderare” och har väldigt nära till mina känslor. Både positiva och negativa. Ibland fastnar jag lite för mycket i min drömvärld och/eller tänker för mycket.

2… Jag är en perfektionist!
Jag har ett stort behov av att planera och ha full koll på det jag gör. Allt ifrån större saker, till detaljer. Ska jag iväg till ett ställe/en ort där jag aldrig har varit studerar jag kartor/kollektivtrafiken/parkeringsmöjligheter i detalj. Ska jag prata inför folk förbereder jag mig väldigt noga! Jag är alltid 10 minuter för tidig. Det vore en mardröm att vara sen! Jag KAN jag inte skicka iväg ett mail om jag ser att jag råkar ha börjat en mening med liten bokstav… (Ja, jag är nog lite knäpp).  The list goes on…

3… Jag är en slarver.
Jag förstår om ni blir förvirrade nu, med tanke på 2:a punkten här ovanför. Jag vet inte riktigt själv hur jag ska förklara det. Kommer man hem till mig är det ofta lite dammtussar i hörnerna, det står lite disk på bänken, tvättkorgen är INTE tom… *harkel* Jag har behövt rensa min garderob i 4 års tid… Ja, ni kanske får en bild.  Summa, summarum: Man kan väl säga att jag gör de vardagliga sakerna, men jag prioriterar dem inte. Jag prioriterar min familj och min träning, framför sysslor. Ganska klokt när jag sätter det på print. Men ibland önskar jag, liiiiite grann, att jag hade en perfekt städat hem.

.

4… Jag är sockerråtta!
Mitt problem är inte att hålla igång träningen. Mitt ”problem” är kosten. Eller ja, kanske inte så mycket maten i sig. Men däremot det jag äter mellan måltider och /eller på helgerna. Choklad är min stora last!  Även om jag anser att totalförbud aldrig är ett fungerande koncept, har jag svårt att äta ”lite” eller ”bara på helger”. När jag väl blir sugen är det svårt att låta bli. Inte helt ovanligt att det slinker ner på vardagkvällar alltså. Men konstigt nog (?) går det bättre i perioder.

5… Jag är otålig!
När jag väl tar tag i saker, vill jag att det ska hända nu! Det ska gå fort och snabbt (men såklart rätt). Är det ett projekt där jag ska ta/få hjälp av andra som är långsammare än jag, kryper det i kroppen. Jag försöker lugna ner mig, men det är inte alltid jag lyckas. Ungefär som när 2,5-åringen vill (och ofta kan) ta på sig själv, men det går fortare om jag klär på honom själv. Jag vet ju att jag borde låta bli och i 8 fall av 10 låter jag bli. Men det är svårt, när man har myror i kroppen.

6… Jag är envis!
På gott och ont. Ibland borde jag släppa saker. Inte hålla fast vid något, tills jag har blivit överbevisad. Fast det är mest positivt, helt klart. Det är en egenskap som har hjälpt mig mycket genom livet. När kunskap/erfarenhet/orken tar slut är den där envisheten och viljan jäkligt bra att ha!

7… Jag älskar sjuk/ärlig/rå humor!
Magnus Betnér FTW! Enough said.

8… Jag är en tv-serie-nörd!
När jag inte umgås med familj och vänner eller tränar, älskar jag att titta på tv-serier. Favoriterna är/var: True Blood, Lost, Grey´s, Downtown Abbey och The Big Bang Theory. Ingen speciell gengre alltså, utan gott och blandat. Välgjord serie är välgjord oavsett inriktning.  Nytillkommen på listan är ”The Following” i tv4. Grymt bra! Se reprisen på första säsongen om ni har missat.

Backar, backar och mer backar – Fokus!

En (eller typ tio) påminnelse(r) till mig själv inför lördag!
Precis som ni sa (kloka ni); Det är energi, inspiration och positivt tänkande som gäller. (Så klar..!) Även om det är aningens svårare att få in rätt tänk i praktiken än i teorin. Det är ju ”bara” (…) lite kuperat! En backe, är en backe, är en backe. Eller hur? Och så lite stigar och träd på det. Hur svårt kan det vara?! *hrm*

Vila. Ont. I ryggen.

Den här veckan kan man nästan säga att jag vilar mig i form.
Jag har hört att kolhydratladdning och ingen eller lugn träning ska vara bra inför lopp. Och efter lördagens urladdning med ömma vader, hög puls och slalombackar (!) så känns det bra med lite vila inför nästa lördag.

Dock är den lite självförvållad.
Jag var på lasarettet häromdagen och tog bort en knöl jag har haft på ryggen i många år. Inget avancerat, men jäklar vad ont det gjorden är bedövningen släppte…?!

Jag var dock noga med att kolla innan läkaren fick skära i mig, om jag kunde springa på lördag och det skulle inte vara något problem sa han. Sedan pratade vi löpning under nästan hela operationen. Han verkade vara en väldigt klok läkare!

Resultatet från helgen – Ömma vader!

Kroppen känns rätt fräsch efter lördagens lopp.
(Allting är ju såklart relativt). Det som känns av allra mest är mina vader. De ömmar! Mer än jag trodde att någon muskel skulle göra (faktiskt)! Men trösten är ju att det sitter i muskulaturen. Just nu rullar jag och försöker självmassera mig (men använda rulle är ”lättare” för då håller jag inte igen lika mycket som när jag använder händerna).

Djup massage behövs, det är en sak som är säker!
Inget ”finlir” och lätt massage här inte. De ska vara O-ÖMMA på lördag! De måste (mer eller mindre) vara oömma på lördag (för annars blir det en pina att springa)! Dessutom lär de vara galet ömma igen, på söndag gissar jag…  

Oömma hälsenor! YEAY!
Ömma, stela vadmuskler istället.

Fem (!) dagar kvar…

Jag börjar på riktigt bli nervös!!
Vad har jag gett mig in på? Visst, jag vet att jag har klarat nästan 18 km på Risveden-loppet och att formen just nu känns aningens bättre. Men med tanke på hur tungt 7 km i Skatås ändå kändes (även om det samtidigt kändes bra) så kan jag inte låta bli att tänka:
”Hur i h***e ska jag orka YTTERLIGARE 11 km på små steniga/rotfyllda stigar…?!

Inte alls bra mental uppladdning, det inser jag ju själv…
Men just nu känns 18 km terräng jäkligt långt! Jag vet inte om min ”icke-oro” inför Risveden berodde på att det var mitt första långa lopp. Jag hade inga krav på mig själv, visste inte hur långt det egentligen var, eller hur jobbigt det skulle kännas. Det vet jag nu! Är det därför jag tycker det känns jobbigare den här gången?

Vad är ert bästa pepp-tips till er själva, när ni tvivlar på er själva?  

Foto: lerumvildmark.se

Återhämtning-”mat”!

Nej då, jag har (självklart) inte BARA ätit sockerkaka sedan igår. Haha! Men hembakad är jäkligt gott,  så här dagen efter måste jag erkänna. Nyttigt?  Not so much…

Lyxar ni till det med något extra gott idag?