Nordvärmlandsleden!

Jag vågade ge mig ut i de Värmländska skogarna.
Och det var sååå värt det! ❤ Laddade med bara vatten och två energibarer från …. Höll dessutom alla tummar och tår att jag inte skulle få huvudvärk mitt ute i ingenstans. (Även om jag hade mobilen, vet man ju aldrig hur bra sändningen är).

Underbara skyltar med lite ”100-år-sedan-känsla”.
Det mesta kändes logiskt. Möjligen ”Dalarna” som gjorde mig lite full i skratt.  🙂

Efter bara dryga 2 km drog jag upp på ”Storberget”.
632 höjdmeter. Liiite kämpig där ett tag och jag både svor och skrattade åt mig själv, i lite blandad kompott…! 😛

Det växte galet mycket lingon i skogarna!
Nu vet vi vart vi ska i sensommar/höst.

På väg ner ifrån berget lyckades jag träffa, förmodligen den enda gyttjepölen på hela passet.
Rakt ner i ett hål och lera upp till halva vaden. Värmländska gyttjekratrar? 😉

I övrigt bjöds det på torra, fina stigar.
Alla var dock inte lika ”fina” som den här. Det var ordentligt kuperat och mycket tekniska delar, med mycket rötter och stenar. Fokus på tassandet!

Mitt i skogen hittade jag den här.
Trodde aldrig att jag skulle utttala den här meningen, men; Hur söt var inte den här toan??

Vita Faran fick sig en litet bad och drickpaus.

Över den här forsen, gick en bro där man välkomnades in i Norra Finnskoga.
Det låg helt nya brädor på bron, vilket fick mig lite skeptisk. HAR de lagar bron? Eller BEHÖVER de laga bron…? Den höll i alla fall och tur var det!

För på andra sidan var naturen magisk!
Vandringsleden och skoterleden gick mestadels tillsammans här, vilket gjorde det OMÖJLIGT att missa de röda markeringarna. Här kändes skogen lite ”extra” norrländsk” på något sätt. Med glesa tallar och mycket lingon- och blåbärsris.

Vita Fara började här (vid dryga 8 km) kännas lite små seg.
Så jag valde att vända. Han ska ju trots allt orka alla km tillbaka också. Jag valde också att ta en energibar här. Banan-choklad. Den var ok, men ingen höjdare. Men den gjorde sitt jobb, för jag tappade aldrig orken.

Jag försökte tänka på att låta lite.
Och då syftar jag inte bara på mitt eget flåsande. 😉 Jag harklade mig lite, pratade med Vita Faran, visslande m.m. I fall att…
Vid ett tillfälle var det något som knakade till en bit snett bakom mig. Jag valde att INTE vända på huvudet (kanske dumt) utan fortsatte bara att springa. Ca halvminuten senare var det precis som att Vita Faran kände av något. Han blev hysteriskt och försökte rusa förbi mig. När han inte fick det,  började han stampa med tassarna på ett märkligt sätt, som han aldrig har gjort förut.

Jag försökte lugnt få honom ner för en brant slänt och över bron och efter det lugnade han sig igen. Skumt… Men jaja, jag sitter ju här. 😉

Väl tillbaka vid utgångsläget vid Långberget verkade Vita Faran plötsligt betydligt piggare igen.
(Fejkare där)! 😉 Själv kände jag mig ovanligt pigg efter dryga 2,5 timmes löpning/jogging/gång så vi tog en liten sväng på Leden fast i motsatt riktning. Magisk utsikt (även) från Långberget!

Åt det hållet var det lite blötare.
Mer myrar, men fortfarande häpnandsväckande vackert. Bilderna från en mobil gör det liksom inte rättvisa…

Vita Faran hittade några vita, små vänner därute på myren… 😉

Jag blev lite förvånad (fast på ett bra sätt) att jag kände mig pigg hela tiden.
Nu var det ju förvisso ”skratt-tempo” på det hela, men ändå. Som sagt, ingen början till huvudvärk, benen kändes relativt pigga. Det enda jag la märke till på slutet var att fötterna kändes lite ”möra”, men inte så att de gjorde ont som i ”skade-smärta”. Mer ”musklerna-vill-inte-mer”-ont. Och det är ju ok.

Häftigt att få uppleva en helt annan fauna!
Upptäckte den här supersöta blomman  på myren. Vad är det för något? ”Röd-sippa”? 🙂

Den här gången blev det ca 3,5 timme på leden. Hann trots detta ”bara” med knappa hälften av sträckan.
Springer man från Höljes till Branäs är den totalt 54 km lång. Jag kommer LÄTT försöka ge mig på  de andra km en annan gång. Värmland du sköna!
Att jag EFTER passet fick höra från svärmor att det hållet jag sprang åt den här gången, är väldigt rikt på Björn. Tja, det känns ju…eh…. lite halvjobbigt. Men som sagt, jag sitter ju här. Och Björnar äter ju bär och rötter. Right? 😉